Hej!

Du verkar ha en gammal webbläsare. Uppdatera för att få ut det mesta av ICA.se.

ICA-klassikern simning!

Aron Anderson

simmade till Åland

Det var 14 grader i vattnet och vågarna gick höga. Men ändå. Aron Anderson drog på sig våtdräkten och simmade från Grisslehamn till Åland. Med bara armarna. Det tog honom 13 timmar. Känslan när han kom fram …

Aron Anderson var en vanlig liten kille, med ett stort intresse för sport, då han drabbades av cancer. Sin första cellgiftsbehandling fick han på sin 8-årsdag. När han var nio genomgick han en operation som gjorde att han hamnade i rullstol. Men han blev frisk.

I dag lever Aron, 28 år, som äventyrare, inspiratör och föreläsare. Han har bestigit Kebnekaise, tagit sig upp för Kilimanjaro och gjort En Svensk Klassiker. Och han har simmat till Åland – för att utmana sig själv och samtidigt samla in pengar till Barncancerfonden.

– Jag lärde mig crawla ett år tidigare, då jag simmade Vansbro. Före dess kunde jag bara dåligt bröstsim. Jag var alltså mer eller mindre nybörjare. Det kändes läskigt och jag visste inte om jag skulle fixa det, men jag kände att jag var tvungen att försöka, säger Aron Anderson.

Lurade hjärnan att det var varmt

Det var i augusti förra året som Aron hoppade i Ålands hav. Vid sin sida hade han en följebåt. Sommaren hade varit ovanligt kall och temperaturen i vattnet var bara 14 grader. Det var också en ganska blåsig dag och bitvis var vågorna en och en halv meter höga.

Aron kunde bara använda armarna. Han crawlade. Benen hängde bakom, de sjönk och bromsade farten. Bristen på snabbhet kompenserade Aron med sin enorma envishet och sitt starka psyke.

– Efter fem, sex timmar i vattnet var jag riktigt kall. För att hantera kylan lurade jag hjärnan att det var varmt. Jag tänkte intensivt på att jag låg hemma i sängen, att jag hade det varmt och skönt. Då frös jag mindre, säger Aron.

”Bara hundra meter till”

Ett annat knep för att hantera utmaningen var att zooma ut från sig själv och få perspektiv på sin situation.

– Jag tänkte att jag mådde bra, att ingen tvingat mig till detta, att min situation inte var så tuff trots allt. Jag tittade också på min mamma som satt med i följebåten. Hon hängde ut över relingen, alldeles grön i ansiktet. Om hon pallade att vara sjösjuk typ elva timmar till, då klarade jag att simma.

Ytterligare en strategi var att sätta upp delmål.

– När jag blev trött tänkte jag ”Aron, simma hundra meter till, det klarar du, tänk att ditt liv hänger på de där hundra metrarna”. Målet blev mer greppbart när jag kunde skymta Åland. Vilket glädjerus! Då var det ändå ungefär en mil kvar.

Trött på smaken av socker

Efter 37 kilometer och 13 timmar nådde Aron sitt mål.

– Vilken känsla att komma fram! Det var helt magiskt och underbart häftigt! Jag är inte särskilt bra på att simma, men jag är envis. Och den envisheten räckte.

Det blev ingen lång vistelse på Åland. Aron hoppade direkt ner i följebåten och åkte tillbaka till den svenska sidan för vila och mat.

– Efter att ha ätit energigels och druckit sportdryck i 13 timmar var jag riktigt trött på smaken av socker. Då var det fantastiskt gott att äta riktig mat! Jag tror att det blev lax och potatis, minns inte riktigt, den kvällen var som ett töcken. Jag var så trött och jag var så glad.

Genom sin fundraising-simning till Åland drog Aron in närmare 360 000 kronor till Barncancerfonden.

Tips! Inspireras av Aron Anderson på Facebook

Just nu sprids bluffmeddelanden om presentkort som ser ut att komma från ICA. Läs mer