Gwen Kingston var bara elva år när hennes mamma dog i bröstcancer. Kvar fanns en kista av papp, fylld med presenter och brev som mamman lämnat efter sig för att fira de stora händelserna i dotterns liv: skolavslutningar, bröllop, barnafödslar och alla födelsedagar fram till att Gwen fyllde trettio. I tjugo år har Gwen flyttat med kistan från hus till hus, från lägenhet till lägenhet. I början var den för tung för henne att ens lyfta. Nu är det enda som återstår i den tre inslagna paket, märkta med hennes mammas handstil: ”Förlovning”, ”Bröllop” och ”Första barnet”.
När jag inte finns mer följer Gwen när hon växer upp, och varje öppnad gåva och varje brev gör att hon lär känna sin mamma, sin familj och till slut också sig själv. Det handlar om att växa upp med en förälder som ska dö och om hur man kan leva vidare när hon är borta.
Det är hjärtskärande läsning, men framför allt är det väldigt hoppfullt och livsbejakande. Om kärlekens kraft, om styrkan och modet det ger att veta att man varit ovillkorligt älskad.
