Är du personen som äter ALLT på kräftan eller gillar du bara stjärten och kanske klorna? Här spelar vi upp ett scenario som kan hända på en kräftskiva.

Elin Nordström

Snart är den här, säsongen som delar Sveriges befolkning i två läger. Den som sörplar i sig kräftan från huvud till stjärt och i princip inte ens tycker att skalet ska gå till spillo. Och sen har vi sidan som med skakiga fingrar lirkar fram stjärten och kan ibland även tänka sig att äta en klo men bara om någon annan skalar fram den åt dig. I den här artikeln gör vi en fältstudie i hur dessa två läger samarbetar och motarbetar varandra under en kräftskiva. Låt oss börja!

  • Dukningen

    Redan vid dukningen märker man av den enorma skillnaden som råder vid en stundande kräftskiva. Här går den kräftfrälste i dagar och planerar hur hattarna ska placeras i rätt position på tallriken. Samtidigt som hen försökt knuffa undan den obrydde som hela tiden envisas med att stå och glo på platser där kräftälskaren rusar fram för att placera papptallrikarna med exakt rätt avstånd från varandra. Kräftälskaren har också i veckor gått och skördat krondill i diverse ICA-butiker. Snapsen har kylts till perfekt gradantal och sånghäftena har strykts släta. Ingenting har missats. Hur kräftorna har förvarats? Vad är det för fråga! De har givetvis fiskats dagen innan eller inhandlats av något kräftorakel någonstans i Sverige. Den som inte bryr sig om kräftor och tycker att allt detta är en hög med trams, hur funkar den personen? Jo denne sitter antagligen i bostadens mörkaste hörn och bryr sig inte ett dugg. Kanske har personen i fråga i ren protest inhandlat en burk kräftor i lag för att demonstrera hur obota löjligt allt är.

  • Fördrinken

    Kräftälskaren står i startgroparna. Fördrinken är serverad i ett kylt kräftformat glas och innehållet är noga tillrett. Kräftälskaren kan inte vid det här laget slappna av, utan nu gäller det att skanna av rummet för att ta reda på hur dedikerade gästerna är. Är det så att den lilla skara människor som finns på årets kräftskiva har samma kräldjursintresse eller kommer man mötas av stor besvikelse när det är dags för kvällens viktigaste moment: skalandet.

  • Till bords

    Här går den kräftälskande människan nästan upp i atomer. NU ÄR DET DAGS. Bordsnedsättningen ska ske i samförstånd med resten av sällskapet och man ska gärna på väg till bordet prata om olika typer av kräftor. Besvikelsen som uppstår nästan varje kräftskiva är att det givetvis finns folk som fullkomligt ger blanka fasiken i den här traditionen och sätter sig ner vid bordet och börjar spana in allt som inte har en skalkostym, det vill säga tillbehören. Den kräftälskande människan försöker med alla medel att omvända den obrydde men märker snabbt att det är utan resultat. I den kräftälskandes hjärna pågår nu ett krig där den oresonliga sidan av hjärnan vill trycka ner den obrydde och spänna på haklappen runt halsen och trycka ett sånghäfte i näven på hen, medan den resonliga och civiliserade sidan bara ger ifrån sig en djup suck av besvikelse över hur orimligt det är att man inte kan bry sig mer.

  • Serveringen

    Momentet som delar lägret i två och som antagligen kommer sätta prägeln för hela middagen. Här sitter den kräftälskande och stirrar på det stora fatet med brandröda kräftor, medveten om att det ännu inte är dags att ta det första kräldjuret till tallriken. Alla behöver sitta ned innan, och alla behöver förstå att det enda man ska stirra på är kräftfaten, och INTE den menlösa Västerbottensostpaj som placerats på en obetydlig plats, bakom den stora busken av krondill. Här tycker den obrydde att det börjar gå för långt. Nu räcker det. Hungern gör sig påmind och denne sträcker sig lite menlöst efter pajkniven för att lika obrytt skära upp en alldeles för stor bit åt sig själv. I samma stund som detta sker får den obrydde en kräftlagsindränkt hand på sin, som vänligt men bestämt manövrerar bort tassen och berättar att man BÖRJAR med kräftorna.

  • Skalandet

    Stunden alla (nej, inte alla bara den som bryr sig) har väntat på är här. Nu börjar sörplandet, suget och pillandet. Ritualen som delar bordet likt röda havet. Här sitter de frälsta och suger ut det salta laget som om livet hängde på det. Det tas fram tillhyggen i form av små pilliga knivar som tillverkats i ett enda syfte: att få fram varenda liten partikeldel av kräftan. Ingenting ska gå till spillo. Kräftsaften flyger likt spöregn över bordet när de älskande knäcker klorna, och man kan riktigt se hur det glöder i ögonen på dem när de tar tag i sidorna på magen och frigör det omtalade SMÖRET. I det sista steget knäcker den kräftälskande stjärten och drar ut den köttiga delen, låter den dingla mellan fingrarna innan hen frigör strängen och med ett tjut av glädje kastar in rumpdelen i munnen och tuggar med god aptit. På andra sidan bordet har de obrydda skapat ett eget lag där de med chockade miner ser hur detta spektakel pågår samtidigt som de försöker få fram det enda ätbara på kräftdjuret – stjärten. De ger snabbt upp och ber en av de dedikerade att skala kräftan. När denne vägrar hotar den obrydde att ta fram de färdigskalade kräftorna i burk. Det får ju såklart inte hända och de dedikerade kräftälskarna får spendera en stund med att skala åt de obrydda. De vet ju också att de får ta över kräftdelarna som de andra inte vill äta.

  • Snapsen

    En viktig del i en kräftskiva är ju givetvis snapsen. Den ska intas under tiden man sörplar kräftor och ska alltid drickas till tonerna av sång. I detta moment kan den kräftälskande och den obrydda mötas. För vem gillar inte att stämma upp till sång? Det som däremot kan störa samspelet är om någon känner livet i sig och tar i för kung och fosterland och förstör hela känslan av själva snapssången.

  • Tillbehören

    Självklart ska det finnas tillbehör till kräftorna. Den kräftälskande tar en liten skiva av pajen och så självklart ost och bröd. Den ritualen är viktig. En vis person sa aldrig: en kräfta är ingen kräfta utan sin paj. Pajen är där för att komplettera bordets heliga graal, den ska stötta kräftan under middagen och ge den kräftälskande styrka att orka skala berget med skaldjur. Den obrydde ser däremot pajen som essensen i middagen. Det är väldigt enkelt: en paj behöver man inte skala och man blir mätt.

  • Avslutet

    Nu är det dags att runda av. Observera hur den kräftälskande börjar slicka sig om munnen när hen sätter igång pratet om vad man kan göra med det mustiga kräftspadet - kanske kan det bli grunden till den perfekta FONDEN. Den obrydde missuppfattar hela samtalet och tror att det pratas om aktiefonder och försöker desperat hänga med i det ivriga samtalet. Kräftälskaren tillrättavisar såklart den obrydde och visar med förtjusning hur alla skal och all fond kan användas till en fiskgryta dagen efter. Här kan vi sätta tio kräftstjärtar på att den obrydde inte kommer att ta till sig tipset.